Mannens försvinnande rop

Det var kring stränderna på Lurö som de hörde underliga rop en gång. Mer än en av de gamla hade hört dem. Det var jämmerliga rop emot storm. Och det var vid bukten vid Stångudden. "Stunden är kommen, men mannen är inte här", jämra det sej. Rösten kom ur djupet. Men vem var det? Så en dag kom en skuta drivande in förbi Stångudden. På däck stod det en man och såg ner i vattnet över relingen. Rätt som det var, så ropade det: "Se stunden är kommen och mannen är här". Mannen sögs ner i djupet och sågs aldrig mer till.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S. 38.