Jätten och den förtrollade vinden

Jätten som bodde i Jätteåsen va så rasen för att di byggde upp Bro körke, så han tog en stor sten å skulle kaste på henne, men sten nådde aldri fram. Den sten ä besynnerli, för dä syns som ätter en järnkätting rönt ikring honom. Så kan en se att jätten har sätte på den.

För att di sätte opp denne körka, så for han däna å långt därifrå. Han hade e tös i Lonkebräcka, som han töckte mö om, å den sa di gamle, att han fria te. Han bruka göre sej te ärne å gå dit å låne koke- å brännvinskäla för att han skulle få träffa henne, men nu när han flötta så långt bort, kunne han inte komme dit. Han kunde inte glömme henne emellertid.

Nu hände dä sej att en skeppere på Vänern kom te en stad, å vallel han geck, så kom han i möte mä en klompklöss te kar, å denne lämna honom ett skrin å ba, att han skulle gå in i Bro körke å ta öpp dette. Men skeppern trodde, att dä va noa dyrbarheter i dette skrine, så han geck i lann på e ö. Där öppna han dä. Men han fick knappt opp löcke förr än hele öa stog i ljusan lösge.

Så hade jätten e grann guldkäje å den bad han, att skeppern skulle smocke om halsen på tösa i Lonkebräcka. Men skeppern gjorde inte dä, utan han geck öt skogen å hängde den på e granrot (ett vindfälle). Då susa den över skogen k dä höll, där jätten bodde.

Skeppern feck god vind ätter dä han hade toge öpp skrine. Men så hade han fått en näsduk å jätten. På den va dä tre knuter. När han löste opp den förste knuten, skulle han få god vind, löste han opp den andre, skulle vinden bli hårdare. Den tredje knuten skulle han inte få löse opp. Men skeppern va nyfiken å löste opp den treje ög. Då geck dä, så skuta kom opp på torre lanne.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.