Jätten och sjömännen

Jätten som for till Grönland har jag hört talas om. Men det vet jag inte, om det var här, han bodde. Emellertid så hade han råkat att bo i närheten av en kyrka. Han orkade inte höra kyrkklockorna. När han inte kunde få bort dem, så var han tvungen att flytta, och då flyttade han till Grönland, för där fanns det inga kyrkklockor. En vacker dag så var det några sjömän här från Värmland, som hade något ärende in på den ön, så de gick uppåt land. Valles de gick, så kom de vilse. Rätt som det var fick de se att det lyste. Då blev de glada och trodde, att det var människor, som bodde där. När de kom fram, så mötte de en enögd jätte. De blev rädda. Men han bad att de inte skulle vara rädda utan tala om, varifrån de var och vad ärende de hade. Då talade de om att de var från Värmland. "Där är det varmt och gott", sade jätten och räckte fram handen. Men det var inte någon, som trodde sig att hälsa på honom. "Om ni uträttar ett ärende åt mig, så skall ingen nöd gå på er här", sade jätten. Ja, det skulle de göra. Då kom han med ett skrin och sade: "Detta skall ni sätta ned i den vita märren (kyrkan)". Men om de öppnade det, innan de kom dit, så skulle det gå dem illa. Så kom han fram med ett rep. "Detta skall ni binda om Kersti i Myra", sade han. Så fick de en käpp. Om sjörövare kom, så skulle de slå med den käppen, så skulle det inte lita något på dem.

De for därifrån. När de hade kommit ut på havet, så kom det ett skepp med rövare. De lade sig intill och skulle till att ta skeppet. Men då kom folket ihåg käppen, som de hade fått av jätten. När de hade slagit tre slag med den, så fanns ingen rövare i livet. När de kom inemot land, så sade de till varandra, att de ville se, vad som fanns i skrinet. Den som skulle vara modigast tog locket av skrinet. Men då stod varmen') omkring dem. Det var med nöd att de korn i land. Men repet hade de inte glömt. "Nu skall vi allt pröva detta också", tänkte de och band repet om en tall. Det bar iväg i luften med tallen. Då tyckte de att de hade gjort jätten riktiga konster. Men de trodde sig aldrig mer den vägen till Grönland.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.