Drängen och bergtrollet

Det berättas om en dräng, som gick och gifte sig med ett bergtroll. Drängen hade gått upp till sätra för att lägga sig och vakta på orrarna, som spelade där uppe på morgonen. I säterbodarna hade de öppna spisar. Han hade gjort eld i spisen, sedan lade han sig på en brits, som de hade till liggställning. Mens han låg där, kom det en stor käring in och smokte en stor gryta i spisen, och efter henne kom det en fager jänta från bodkammaren bärande ett stort mjölkfat. När hon fick se drängen, så tog hon med fingret i mjölken och kastade på drängen. Detta gjorde hon flera gånger om. Hon hade flera mjölkfat i kammaren, och för var gång hon kom, så skvätte hon mjölk på honom. Då knäppte han av sig bältet, i vilket han hade eldstål, knösk och flinta, kniv och slida, och slängde det omkring jäntan. Då började hon skrika.

När käringen fick höra detta väsendet, så kom hon sättande in med stor fart. "Ja", sade hon, "nu är det så långt gått, så nu har du henne, men om du nu tar reda på jäntan, så skall det gå dig väl i händer. Det skall inte fattas er någonting. Men du får inte häda henne för någonting." Nu var det så, att bergfolket hade römpt). Och så bar det inte bättre till, än att de kommo på dans. Då söp han och blev glad och kom att säga till en annan: "Det finns ingen som dansar så bra som min hustru mä si römp." Men efter den dagen blev allt sämre för honom.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.