Sjöråans besök på Vänern

Min far hade sett sjöråa. Han hade sysslat mycket med fiske och varit ute på Vänern bittida och sent. Han menade tro på att hon hade en halv båt att segla i. Och då kom hon utifrån storsjön, så det gick som bleken. Men fars fiskekamrat Anders Nilsson i Hummelviken hade mer att tala om efter henne, för han hade god tur till att få se henne. Han och en annan gammal fiskare hade sett henne på nära håll. Hon kom så att vattnet fräste om båten och strök förbi, så att gubbens båt fick en knuff, så att den höll på att stjälpa. Hon hade segel, men det vara bara ett litet grått råsegel. Det var som en säck. Inte hade hon mer än en halv båt. Hon skulle inte få ha mer. Hade hon fått en hel båt, så hade hon kunnat ta folk i båten.

Hon skulle vara hemma på Lurö, men hon seglade vart som helst på Vänern. Efter det hon hade visat sig, så hade man en väldig storm att vänta.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S. 34.