Trollkunniga och deras hemlighet

Att de har kunnat trolla det vet jag bestämt för jag har varit ute för det själv. En gång när jag var ute och jagade så fick hunden upp en hare och den drev han in i en hage som hörde till ett ställe i Gjutåsen där de hade ord om sig att vara trollkunniga. Emellertid så sköt jag haren och tog hunden med mig och gick hem och jag märkte inget fel på den. Men sedan han hade fått mat så låg han vid spisen och i ett enda tag sträckte han benen ifrån sig och var död. Jag öppnade honom och fick se att han hade fått ett trollskott i sig. Det var en hel hop skräp och så var det strå och garn utan omkring så att det såg ut som ett nyste. Men när jag fick se hur det var så ville jag ju inte röra något mera i det utan jag grävde ner hunden och trollskottet och alltihop. De hade nog ett särskilt öga till mig de där för far min hade varit ovän med dem, så att de hade lovat honom att ta död på hans bästa ko och det gjorde de också. Hon dog i ett enda tag och när de öppnade henne så hade hon ett sådant där skott i sig. Det syntes aldrig någonting utvändigt efter ett trollskott och det fanns ingenting att göra vid det. De som hade trolldomsmakt de kunde använda den till både ont och gott men om det var någon som gjorde dem emot så begagnade de den bara till ont på det viset fick de så stor makt att de kunde göra vad de ville. De brukade ha alla sina konster i en bok men den boken hjälpte inte om inte de hade svurit sig till djävulen. Far min låg uppe i Jämtland på timmerflottning en gång och det laget hade en bas som de kallade ”Trollet” därför att han hade om sig att kunna trolla. Han hade sagt att han bland annat skulle kunna ställa så att allt som går och kryper och flyger inom en mil skulle komma till den platsen. En dag hade han gått bort och då hade han glömt att låsa skrinet sitt och då tog de andra och öppnade det och där hittade de boken hans. På första sidan där hade han skrivit att om djävulen hjälpte honom med alla de konster som stod i boken så skulle han vara hans sedan han var död. Och så hade han skrivit namnet inunder med blod och på de andra sidorna stod alla läsningarna och trollkonsterna. När de svor sig under satan så brukade de ta blod ur vänstra ”namnlösen” (ringfingret) och skriva namnet sitt med. Och sedan kunde de sätta skott på djur och mjölka andras kor på avstånd och stämma björn och göra allt som ont var, men om de skulle läsa bort sjukdomar och sådant där så begagnade de också den där boken. Jag var med en gång när det var en sådan där trollkunnig som skulle läsa bort ”starsteg” (vagel på ögonlocket). Han hade boken sin i ett hörnskåp där han brukade ha brännvinsflaskan också och där hade han alltid låst. Men så gick han och låste upp där och ställde sig med ryggen utåt rummet och så tog han fram boken och puttrade och läste, men inte så högt att man kunde höra vad han sade och han stod så att man inte kunde se boken heller.

När en björn blev stämd så kunde han ge sig till att springa förbi flera gårdar och flera kor och rakt på den kon som han hade blivit stämd på. När jag var liten så hade en trollkäring stämt björn på en ko hemma och de fick höra hur han kom sättandes på natten rakt fram till ”fygges” (ladugården) och gav sig på väggarna där. Det var på höstsidan och så mörkt så att de inte kunde se honom men de sköt i alla fall för att skrämma honom. Men han höll på hela natten ända till framemot gryningen. Då gav han sig iväg men som väl var så var fygges så starkt byggt så att det höll.

Det är inte gott att veta vart de där svartkonstböckerna har tagit vägen för nu finns det ju inte många kvar. Men det kan nog hända att de fick dem med sig i kistan när de skulle begravas. Annars skulle de vara kvar för eld bet inte på dem.

Källa: Lena Calmestrand 2013: Om Ekshärad vill jag berätta. Trollhättan. s. 107-108 [Tryckta uppteckningar ur DAGs samlingar]