Folksagor logo

Trollkonster och skämda ögon

Trollkonster och skämda ögon

Att det finns de som kan trolla. Det är så säkert som helst. Det finns två slag utav trolldom. Det är en grövre sort som satan har hand om och på det viset kan man inte trolla om man inte försvär sig till honom. Men det är mest bara till ont, som den trolldomen begagnas, men de som har lärt sig den och försvurit sig åt satan de har ingenting ont utav det för de blir förhärdade. Men så finns det en slags trolldom som sker med Guds hjälp och den är ingen synd. Jag har fått lära mig en hel hop trolldom men jag har aldrig brytt mig om att använda den. Men far min kunde trolla och han lärde mig en del och svärfar min han var den värsta trollgubbe som fanns. Käringen som jag hade hon kunde också trolla trodde de men det tror inte jag fast nog fick jag på tafsen utav folk många gånger när de trodde att hon hade varit framme. Och hon sa allt till mig med att hon begrep sig på det. Men det tror jag inget på fast nog var den en gubbe i Tömte som de kallade Falken och han var tocken så han kunde inte säga ja hur gärna han än ville utan han sa nej istället. Det visste allt käringa mi om men en gång skulle hon låna en pråm utav en. ”Får jag låna pråmen”, sa hon. ”Nej”, sa han. ”Jag vet att I menar ja”, sa hon, ”men I ska sägat också”. ”Nej”, sa han. Då sa hon att han skulle få så han mindes och strax efter blev han sjuk och han låg länge. De sa att det var käringa mi som hade skulden och de ville att jag skulle tala vid henne så att hon gjordet tillbaka men jag sa att jag vill inte lägga mig i det där. Men till sist blev de för envetna på mig så jag talade vid henne och sa till henne att om hon kunne så skulle hon gara´t tillbaks. ”Nej det kan jag inte, men när året är ute så blir han bra”, sa hon. Men jag tror just inte att hon hade någon vidare makt utan det var bara sånt hon pratade. Fast nog hjälpte hon mig en gång när jag hade blivit skämd av onda ögon. För se en del folk har det så att allt vad de ser på det blir skömt. Jag satt och åt middag en gång när det kom in en gubbe ifrån Halla. Han satt sig vid dörren och han ”glömma” (glodde) och han ”glömm” och ingenting sa han och ingenting sa jag heller. Men när han gick så kände jag mig allt så konstig så jag begrep att jag hade blivit skämd men käring ami gjorde´t allt tillbaka. De som hade onda ögon de kunde skämma allt vad de såg på men jag tror inte att det var farligt om inte de hade en tanke med på att det skulle bli skömt.

Men det var allt mycket som de kallade trolldom som inte var så konstigt heller. En gång var jag i sällskap med två fryksdalingar på hemväg. Vi hade varit på skogsarbete öst i Dalarna och skulle gå hem över skogen ifrån Äppelbo. Det fanns ingen landsväg där utan vi fick gå över skogen och där var det ett ställe här och ett där. Då fick vi se en hel hop kor och de var så mjölkstinna så att mjölken rann ur spenarna på dem och vi sa till varandra att de där hade nog varit borta länge för då brukar de bli så. Strax efteråt så kom vi till en gård och där skulle vi gå in och få oss mat, men det var bara käringa hemma. ”Men ä I ensam mor”, sa vi. ”Ja”, sa hon ”alla käran är åt skogen och ser efter korna för de har varit borta i flera dagar”. Då var det en av fryksdalingarna, han var lite mer kvicktänkt än jag så han sa: ”men du som kan trolla du kan väl skaffa hem korna”? Då blev det liv i käringa. ”Kan han trolla hem dem”, sa hon. ”Ja”, sa jag ”så pass kan jag nog så om ni går och tar fram brännvin och mat så skall jag ta och hjälpa er”, för jag begrep ju att det var hennes kor som vi hade sett strax förut. Käringa satte fram mat och brännvin och då sa jag till henne att jag skulle gå ut och trolla hem korna bara hon drog till för fönstren och höll sig inne under tiden. Och så gick jag ut och ställde mig och medan jag var ute så kom korna förstås och då gick jag in och sa till henne att hon skulle gå ut och se om det inte var de rätta. Det var det och hon gav sig levande över vad jag var styv att trolla. Hon ville betala mig men jag ville inte ha något utan hon gjorde kalas för oss istället.

Källa: Lena Calmestrand 2013: Om Ekshärad vill jag berätta. Trollhättan. s.72-73 [Tryckta uppteckningar ur DAGs samlingar]