Själen och evigheten

Själen den sitter i blodet och livet. Vi vet ju det, att när någon dör så skiljer själen sig ifrån kroppen, men blodet försvinner ju också. Men själen den är odödlig, det vet vi ju. Det står ju i skriften om att du är stoft och till stoft skall du åter varda, men det står ju också om ett evigt liv och det är själen som lever då, men själen och livet är ju detsamma, för de försvinner på samma gång.

Om det är någon som är död och man tänker mycket på den och vill veta om den har blivit salig eller inte så kan man nog få ett tecken. Det vet jag när min hustru dog så funderade jag mycket på det där och jag ville gärna veta hur det hade gått för henne. Så en kväll kom det en liten fågel och pickade på rutan och det hade väl aldrig hänt förr där åtminstone. Så då tog jag för givet att hon ville tala om att hon var salig.

Annars hade finnarna nog för sig att de skulle öppna dörren eller så när någon höll på att dö, för att själen skulle komma ut men det var ju bara dumheter, för den tar sig nog bort lika lätt ändå.

Källa: Lena Calmestrand 2013: Om Ekshärad vill jag berätta. Trollhättan. s.64 [Tryckta uppteckningar ur DAGs samlingar]