Rädsla för det okända

De var mycket rädda när någon var död och ändå vet jag knappt om de alltid var rädda för att han skulle gå igen. Men jag vet när jag var ute och sydde så vågade inte pigorna gå ut om det var någon som stod på bår i närheten. De var rädda om de råkade få se ett par halmstrån i kors också för då varslade det om att någon skulle dö. När det var begravning så kunde det hända att hästarna kom i klungor och det var väl inte så underligt när det kanske var ett femtiotal hästar i en likfärd, men då tydde de det till att det snart skulle bli lik i huset igen. Förresten så var det inte så stor skillnad på begravning och bröllop. Det var storkalas och de åt och drack och hade roligt vid bägge tillfällena och det kunde hända att någon blev full på begravningar också.

Ibland kunde det hända att den som var död fick både resflaska och vägkast med sig i kistan. Det var en elak gubbe i Halla som de kallade Jämt-Jöns och han gav far sin det med på vägen. Sedan gick han till graven och hällde ut brännvin ibland och strödde ut pengar där. Och det var nog flera som gjorde det i äldre tider.

Det var en länsman som hette Palin som bodde på Motorp på den tid som det var ett länsmansboställe och honom minns jag väl för han gick alltid klädd i Ekshäradsdräkt med ståndskappa och jag har till och med sytt sådana där rockar åt honom fastän jag inte var mer än pojk då. Emellertid så dog han under det han satt och spelade kort med några andra och då blev folk förfärligt rädda. Palin gick igen där vid Motorp. De hörde honom men de såg honom inte, men däremot såg de en stor svart hund där. Och jag tror att de inte är riktigt säkra för att det spökar på Motorp än, fastän det är prästgård nu. Men det är förresten så alltjämt att om det är någon som tar livet av sig eller så, så tror de att det skall spöka.

Källa: Lena Calmestrand 2013: Om Ekshärad vill jag berätta. Trollhättan. s.54 [Tryckta uppteckningar ur DAGs samlingar]