Mörkrets hemligheter och tro

De trodde förr att man kunde bli gastkramad om man var ute i mörkret. En gång när jag var på ett ställe och sydde så hade de en pojke där som hade vart ute en stund sedan det hade blivit mörkt och när han kom in så var han dålig. Då tog mor hans och klädde av honom så att han hade bara skjortan på sig och så tog hon några trådändar och snodde ihop till ett nystan och sen tände hon eld på det och drog ut skjortan på pojken så att det blev en öppning vid halsen och där släppte hon ner nystet så att det föll emellan skjortan och kroppen på honom. Sedan tog hon upp nystet ifrån golvet och gick och ställde sig med ryggen emot spisen och kastade nystet över vänstra axeln in i elden. Då trodde hon att han blev bra.

Engelska sjukan kallade de för ”jordsög” och för att barnen skulle bli bra när de hade fått den så skulle de jorddraga dem men hur de bar sig åt då det vet jag inte för det har jag aldrig sett.

Annars var de mycket rädda för att de skulle få sjukdomar i vatten. När de skulle bada ute så stack de kniven i botten just i strandlinjen för att binda Näcken så att han inte kunde göra dem något ont. När de skulle bada småbarn inne så lade de stål i vattnet för att ingenting skulle göra dem något ont.

Det var en gumma i Våle som hade fått något ont i ett ben så att det var svullet och eländigt och då talade hon vid soldaten Rådman för han var liksom litet doktoraktig av sig. Hon sade till honom att hon hade fått det för att hon hade varit till bäcken efter vatten sedan det hade blivit mörkt, men det trodde han inte på. ”Jo” sa hon, ”det vet jag, för jag har varit med om det förr”. ”Nej mor”, sa Rådman, ”ni har allt dåligt blod, som orsakar det där”. Då blev hon arg och gick hem och tyckte att han var vidskeplig.

Annars hade de botemedel också som var ren vidskepelse och trolldom. Som när de ”stämde blod” och läste bort värk. Jag har allt varit med och hört hur de mumlade, men vad de sade det vet jag inte och det var inte meningen heller, för makten gick bort om någon annan fick reda på vad de sade. De kunde läsa bort konsten åt yngre, trodde de, men inte åt äldre.

Källa: Lena Calmestrand 2013: Om Ekshärad vill jag berätta. Trollhättan. s.54-55 [Tryckta uppteckningar ur DAGs samlingar]