Kloka gubbar och läsningar

När det var någon sjuk förr i världen så skickade de inte efter doktorn utan istället skickade de efter någon klok gubbe. De brukade bo någonstans uppe i skogen och för det mesta var de av finnsläkt. Ibland reste de långa vägar för att träffa en sådan. Jag har hört att på 1840-talet reste de mycket härifrån Älvdalen upp till Gudbrandsdalen för att träffa en klok gubbe som de kallade ”Vise Per”. Om det var någon som bröt armen ur led eller så, så fanns det alltid någon gubbe som kunde med att dra den rätt igen. Spjälka ben kunde de också. Annars begagnade de mest läsningar. Stämma blod var det en del som hade rykte om sig att kunna även i min ungdom. Det var en pojk ifrån en granngård här som högg sig illa i benet när han var i skogen en vinter. Han höll på att förblöda men då fick de tag i en gubbe som kunde stämma blod. Han strök litet över såret och mumlade en läsning och rätt som det var stannade blodflödet i ett enda tag. Några år senare var samme pojk uppe i Jämtland på timmerkörning och när han skulle slå sprintarna ut lasset så slant yxan ur handen på honom och högg av pulsådern på det ena benet på hästen. Då tog de en frisk häst och körde efter en gubbe som kunde stämma blod. När han kom så hade hästen blött så att snön hade smält utav det. När gubben hade hållit på och mumlat en stund så stannade blodet i ett enda tag och såret blev så rent så att det vitnade i senorna sa den där pojken när han kom hem igen.

En gång var jag själv med om någonting liknande. Det var nyårsafton 1880 så noga kan jag säga det. Då var jag tolv år. Vi hade en märr som hade fått ”magreva” (kolik) och de hade tagit henne ur spiltan så att hon låg ute på stallgolvet och kastade sig. Då skickade de efter en sådan där klok gubbe som hette Jon och när han kom så ville han ha en brännvinsbutelj. När han hade fått den så vände han sig halvt ifrån oss andra och höll buteljen för mun och muttrade och muttrade men han drack inte något. När jag såg det där så blev jag liksom kall över hela kroppen för jag hade läst katekesen och visste att det där var signerier och syndigt. När han hade läst färdigt så hällde han brännvinet i märren och det såg strax ut som om hon hade blivit bättre så de lade selen på henne och fick upp henne och körde henne ett par hundra meter. Det såg ut att gå rätt så bra för henne så det var någon som sa att i morgon går hon för lass. Men det dröjde inte många minuter efter förrän hon var död. Då minns jag så tydligt att de sade: ”Jon kom för sent” Men att det var något bevänt med den läsningen var det ingen som tvivlade på.

Jag tycker jag minns att jag var med en annan gång också och hörde en sådan där läsning över något husdjur. Men det är så otydligt så jag är inte säker på att jag var med ens. De kanske bara har talat om det. Men jag har aldrig hört hur en sådan där läsning lyder för de där kloka de stod där bara och muttrade och det var inte meningen att någon skulle höra vad de sade.

De hade ett annat knep också, då där kloka, och det var att ”mäta bort blemma”. Blemman var en fläck på vitögat, som flyttade sig, och om den kom på ”kristal´n”, så blev man blind. De kallade det att de ”mätte bort” sådant, men det var någon läsning de hade då också.

Om man hade fått hjälp utav en klok, så fick man inte tacka för då verkade inte hans konster. Man fick inte betala honom heller, men han kunde ta emot en sup eller två eller en tobaksbuss. Det gick an att ge honom pengar efteråt, men då skulle man säg att ”du får hjälpa mig en annan gång”.

Källa: Lena Calmestrand 2013: Om Ekshärad vill jag berätta. Trollhättan. s. 95-96 [Tryckta uppteckningar ur DAGs samlingar]