Klockaren och skomakaren

De hade en byskomakare som var i prästgården och gjorde skor. Det fanns inte någon klockaregård då utan klockaren bodde också i prästgården och han satt och talade med skomakaren ute i drängstugan om hur farligt det var att gå in på kyrkogården och in i kyrkan sedan det hade blivit mörkt. Men skomakaren han var inte rädd utan tyckte att om han inte hade varit värre halt än att han hade kunnat gå dit så skulle han inte vara rädd för att gå upp i kyrktornet och klämta mellan klockan tolv och ett när det var farligast. Klockan trodde i alla fall inte att han vågade. Men slutet blev att klockaren lovade bära upp skomakaren till kyrkan och så skulle han få en kanna brännvin om han tordes krypa upp i tornet och ringa.

Samma natt var det fårtjuvar ute som skulle stjäla får i hagen som då fanns mellan kyrkan och prästgården. Men de tyckte att det var väl tidigt för det lyste i prästgården och så lade de sig inunder ett par stora björkar vid norra kyrkogårdsporten. Det led fram på natten men det lyste i alla fall i ett par fönster i prästgården så de vågade inte ge sig iväg utan vidare utan den ene gick för att se efter under det att den andre låg kvar innanför porten. Om en stund kom klockaren bärande på skomakaren, men fårtjuven trodde att det var kamraten som kom med ett får, så att just som de kom innanför porten så sade han: ”Är han fet”? ”Det får du själv se efter”, skrek klockaren och kastade skomakaren och sprang så mycket han orkade och fårtjuven blev också rädd och gav sig iväg så skomakaren fick krypa hem bäst han kunde

Källa: Lena Calmestrand 2013: Om Ekshärad vill jag berätta. Trollhättan. s. 114 [Tryckta uppteckningar ur DAGs samlingar]