Farfars helande mumlande

När jag var liten pojk så var jag med farfar när han skulle bota en som hade vrickat foten. Gubben hade en talgbit med sig och med den strök han på det onda stället och så mumlade han och mumlade. Till sist började han gråta, gubben, så tårarna trillade. När alltihop var färdigt så sa han till den som hade vrickat sig. ”Nu för du inte tacka mig, utan det vore bra om du hade en tobaksbuss att ge mig så att jag finge tacka dig istället”. De hade för sig att om den som var sjuk tackade så hjälpte inte läsningen utan då måste de läsa om igen. Men när de läste så mumlade de så otydligt så det gick inte att höra vad de sade och inte ville de lära ut det heller.

Källa: Lena Calmestrand 2013: Om Ekshärad vill jag berätta. Trollhättan. s. 100 [Tryckta uppteckningar ur DAGs samlingar]