Bäckens mystiska förföljare

En gång var råa efter mig. Det var en kväll, jag skulle gå på friing. Som jag gick på vägen, fick jag se, att det kom en jänta efter mig. Jag ville inte visa mig utan börja gå fort för att hinna undan. Just som jag kommit till en bäck och skulle gå över, kom hon i fatt mig, fick tag i mig och skuffa mig i bäcken. Jag skrek: "Din tusan!" Då försvann hon. Sen blev jag illa sjuk. Det var inte av rädsla, för jag var inte rädd.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.