Köl-Nisch och skogsrået

Det var en kolare, som gick under namnet Köl-Nisch. Med honom hade skogsrån blivit sams. Hon kom på fönstret om kvällarna och då måste han ut. Hur det nu var, så tog han henne till sig och de levde tillsamman i sju år och fingo sju barn. Hon hjälpte honom att kola i skogarna, men han hade blivit tillsagd av henne att inte gå fram till milan förrän han hade knackat i en stor tall, som stod ett stycke därifrån.

Så kom han en kväll. Men då ville han se vad som kunde ske, om han inte knackade i tallen. Han gick litet framom tallen. Då fick han se, att milan stod i ljusan låga. Men hans hustru och alla barnen var i full fart med att släcka. Men nu var de inte riktiga människor utan fula knyten med svansar.

När han hade tittat en stund, så gick han tillbaka och knackade i tallen. Då förvandlades byltena till människor. Så gick han fram till henne. "Det var väl att du kommer", sade hon, "här ha vi haft ett styvt arbete med att släcka milan". Han blev emellertid ledsen över vad han sett. Och nu gick han till en gammal klok gumma och frågade henne, hur han skulle bära sig åt för att komma ifrån skogsrån. "Jo", sade hon, "du skall låna dig en kolryss och en häst och så skall du sela hästen på det viset att ingen lycka uppstår på något ställe". Så for han till milan. "I dag får du följa med hem", sa han till henne. Hon plockade ungarna upp i ryssen och satte sig i. På andra sidan skogen fanns en sjö. Den skulle de över. När de kom mitt på sjön, så skyndade han fram och tog ifrån hästen och hoppade upp på hästens rygg och red därifrån. Skogsrån skrek: "Ta i löcka, ta i löcka!" Då kom flera skogsrår fram och skulle hjälpa henne. Men var de sökte fanns ingen lycka att gripa fatt i. Vargarna kom och tog livet av dem alla.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.