Maran som skrämmer natten

När maran rider en så är det precis som en skulle tappa andan. Hon lägger sig på bröstet. När en vaknar så blir en dyngsvett. Hon kommer inte åt en förrän en har somnat, men då passar hon på. Det var en förskräckelse att vara ute för den. Men nu måtte hon ha kommit bort för en hör aldrig något talas om henne nu.

En skulle inte nämna henne om kvällen. Om en satt och talade om henne, så kunde hon komma på natten. Om en band en fin silkestråd om lillfingret, när en lade sig om kvällen och ställde skorna vid dörren med klackarna inåt rummet, så skulle hon inte vara god till att komma åt en.

Källa: Fredrik Skott 2011: Folkminnen i Karlanda. I: Boken om Karlanda. Red. Birgitta Ivansson m.fl. Karlanda.