Maran i sängen

Kvinnfolk, som var elaka, gick som mara. Jag glömmer aldrig i alle mine dar, när hon kom åt mig en kväll jag hade gått och lagt mig. Jag trodde att det var min sista stund. Mara var som en gammal torr käring. Jag tyckte att hon tog tag om halsen på mig, sen såg jag henne inte mer, men då höll det på att bli slut med mig. Inte kunde jag röra på mig, inte andas och inte skrika. Till slut så släppte hon. Då var jag alldeles svett, som de skulle ha droge me; ur sjön.

Sen fick jag lära mig av en gumma i Gunnerud, att en skulle lägga en sax på sängbotten, för då skulle hon inte orka komma upp i sängen. Efter den dagen så har jag aldrig känt till henne.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.