Bytesongen i skogen

Bytesonger fanns dä mö förr i vala. Di va varken fölk änne spöke. Dä skulle vare bergjätter som bytte, påstog månge.

Dä va på ett ställe som ungmora hade fått småfölk. Inve bodde dä en granne. Denne gick åt skogen inemot kväl å skulle ta reda på hästen. I skogen träffa han en obekant kar' som stog å täljde på en träkloss. Bon fråga, va dä skulle bli å den träklossen. "Dä ska bli en onge", svara den främmane kam. "Se du har en grannmor", sa han, "som fött fram en onge, som ännu inte ä döpt, å den ska ja nu byte mej te emot denne träklossen ja har i hanna. Klocka tolv i natt nyser ongen tre gånger, å då ä dä ingen som säjer: 'Gu hjälp mej i Jesu namn', å då ä ongen min".

Nu feck bon bråttom å få reda på hästen å tog alle gen-väjer hem. Sen geck han te grannens hus å la sej över natta, för han vesste va dä skulle bli.

Precis klocka tolv nös ongen. Då passa bon på å säja som göbben i skogen: "Gu hjälpe mej i Jesu namn". Nu for dörra opp å in kom dä en träkloss, som te skapnad va som ett lite lindebarn. I däsamme sa jätten: "Hade ja trott dej öm dä, så skulle ja' aldri' talt öm valles dä geck te völe".

Ongera skulle döpes inna di va åtte dar gamle. Dä va för trölla å tocke dä va så brått mä krestninga i forna dar.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.