Underjordisk i Lussndala

Jons gamla ho trodde på allt skrock.

Dom var i Lussndala på sätren, Rokkvolln, och så skulle dom boföre av don te höstvolln, Nyvolln, synna Funnesdalssjön. Då gatt dom vara oppe å koke om natta, för dom gatt göra ost uta sist måle då inna dom skulle fara. Moster mi var sonhustru där, och ho var oppe och koka, och gamla låg. Då fick dom höre det var en unge, som gret uta döra å skull ha opp döra. Å moster ho öppna döra och såg ut, och då stog en litn jäntonge där. Men gamla ho sa, att ho skulle inte rör a eller släpp in a, för det var en underjordisk, och då fick a behålla.

Men moster ho såg på flicka att ho likna på ett folk som hade en säter där i trakten, så ho tog in flicka. Och sen fick ho höra hur dä huja å ropa. Då var dom ute å lette henne. – Men om ho hade vari lika skrockfull, som gamla, så hade flicka kunna fo dö, för det var inte långt ifrån som det var alldeles brett ner [till älven?]