Rindöfrun och legenden

[Gör ej anspråk på exakt återgivande]

I berätterskans barndom talade man ofta om Rindöfrun. Rindön var inte så mycket bebyggd då för tiden, där var mycket skog och bara gångstigar. När folk skulle gå till Vaxholm gick di ofta vilse, och då sa di, att Rindöfrun hade förvillat dem. När di skulle över till Ramsö, gick di ner ungefär mitt på Rindö, där en rännil flöt ned, och sopade över till Ramsö på båt. Men då hände det många gånger, när karlen kom över för att hämta den som sonat(?), att där inte fanns någont människa. Det var Rindöfrua det, som hade ropat. Di talar nog ännu om Rindöfrua di som är gamla. På min fråga vad hon var för slag, sades att hon nog menat var en gast. Med gastar menade man vanligen själarna t. andarna efter avlidna barn som inte blivit ordentligt begravna. Något illa mot människorna hade berätterskan ej hört, att nån döfrua gjort. (Efter fru Wassmath i Vretavik f. 1825)