Gasten och abborrarna

Min morfar skulle ha rott en gast en gång från Stäk till Anholmen, hörde jag de berätta. Det stod en gast vid Stäk och en vid Anholmen, och de var så ilskna på varann, men de kom inte åt varann förrän morfar lova att ro över den ene. När gasten satte sej i båten, hade han så förskräckligt långa ben, så de räckte ända från aktersäte, där han satt, och ända över framgaveln. Gubben hade en stötel i båten; det är en sån där påk de har att pulsa med. - "Får jag låna fars klysa?" sa gasten. Ja, det skulle han få. När gubben lagt till med båte, sprang gasten opp till den andra och gav på'n riktiga tag med påken. Så ropa han till morfar och frågte om han tyckte han behövde mer. Jo, det behövde han, sa gubben, och han opp och ga'n en bleka till. När de rodde tillbaks, frågte gasten vad han ville ha betalt. Han skulle få vad han tog till. Jo, han ville ha noten full av sjuårs abborrar. Ja, det skulle han få. Och noten full med abborrar fick han, men de var inte större än hästskosöm. Si, abborrer växer så förfärligt sakta, men det hade gubben inte reda på. han tyckte han tog till så det skulle räcka, när han sa sjuårs abborrar. Men då fick han se hur stora såna är. Hade han vetat det, hade han inte nöjt sej med så dålig betalning.

Källa: Bengt af Klintberg 1972: Svenska folksägner. Stockholm. s. 185