Åderlåtning och elände

Lille-Hans i Njura skickade en gång hud på Skalla-Johannes för att "hugga hål på käringen", (åderlåta), vilket han också gjorde. Blodet strömmade friskt och gumman kände sig genast 'bättre. "Pina dö", sa' Hans, "är det så gott du hugger hål på mig också". Därmed sträckte han ut armen medan gumman höll ett fat under. Men hur det var, hade mannarna tagit sig väl mycket till bästa, varför Johannes rammade fel,
så att han högg av hela pulsådern. Blodet strömmade friSkt på och gubbarna brassade på med historier och glömde åderlåtningen ända tills det började rinna över fatet. "Nu pina dö", Sa' Hans, "är det väl bäst te o hålla. Annars blir det För mycket." Det tyckte Johannes också, men det var lättare sagt än gjort att få blodet till o. stanna. Hela pulsådern var avhuggen och vad detta vill säga vet endast den, som varit
ute för någon sådan skada. Efter mycket besvär lyckades dock
Johannes hämma blodflödet, men Hans blev så matt av den åderlåtningen att han kom sig aldrig mera utan dog strax därefter. Lille-Hans var svåger med prosten Böcklin i Köpinge, samt en skollärare, som var bror till denne. Skolmästaren hade så korta armar att han vanligen kallades den stackarmade skolmästaren. En syster till samma Böcklinar var gift med skräddare-Eskil i Olastorp, som 'under många år var sockenskräddare Broby och en av traktens roligaste kurrar, som var traktör vid alla bröllop. Lille-Hans mins jag som pojk. 'Han gick då alltid klädd i gammaldags dräkt med kort jacka och skinnbyxor. Han brukade ofta att köra ned, på slätten med humle. Därvid for han ända till Malmö och Ystad. Han var en torrolig gubbe om vilken man visste många roliga saker att berätta.

Källa: Pehr Johnsson 1922: Sägner och folktro från Göinge och Villands härader. Karlshamn. s.26