Balsgubben och byn

En fjärdedels mil norr om Råbelöv ligger på den likanämnda sjöns västra strand det i geologiskt hänseende märkvärdiga Balsberget med en djup grotta, varom sägnen förtäljer följande: För lång tid tillbaka bodde här på berget en liten gubbe eller dvärg. Han hette Balser och hade en dvärgkvinna till hustru. De har bland annat tolv vita kor, som varje dag brukade gå ned till Råby, en by nedanför berget, och dricka ur den förbirinnande bäcken. Men byamännen som i början hyste misstroende till bergsgubben, körde bort korna. Då uppkom en allmän sjukdom bland byns fäkreatur. De ville icke mer dricka något slags vatten, och många dogo af törst. Eldsvådor uppkommo även ofta här och där i byn, utan att man kunde utröna orsaken. Jämmern blev allmän. då kom en liten från berget, hälsade från Balser och sade: "Han har pålagt er detta straff, emedan ni ofredat hans kor. Men vill ni hädanefter låta dem ostörda dricka i bäcken, så skola edra kreatur strax bliva friska, och någon fäsjuka skall aldrig mer hemsöka eder by. Vill ni därtill vänskapligen umgås med oss, så vill han giva eder ett bykorn och så länge det finnes i byn skall aldrig någon eldsvåda öfvergå den. Dock måste kornet vid omgången alltid gå baklänges från vänster till höger, d.v.s. börja vid sista hemmans[...] och sluta vid första. Bymännen lovade allt detta gärna och emottogo kornet. Nästa dag kommo bergskorna och drucko i bäcken, men de voro blott tio, de två trodde man voro döda. Ingen ofredade dem sedemera, byborna blevo friska, och någon sjukdom skall icke sesemera ha hemsökt byns fäkreatur. Bykornet gick utan sin föreskrivna gång, och ingen eldsvåda har sedan hemsökt byn.

–Nu öppnades väl ett slags umgänge mellan byn och berget, så att byfolket fick låna från berget och dvärgarne från byn, men aldrig fick någon från byn komma upp på berget, utan en dvärg mottog och avfärdade alltid var och en, som ville Balser något. Gubben själv fick aldrig någon se, man trodde, att han icke vågade sig utför berget. Hans hustru besökte också endast en gång byn. Byafolket ville nämligen mycket gärna veta, huru det såg ut inne i berget och öfverhopade alltid de små därifrån med frågor. Då sålunda en gång en liten karl kommit för att låna något i byn, frågade de honom så envist och ville, att han skulle redogöra för allt hos Balser. De hörde då i hast ett springande, så att huset darrade därvid, och in kom Balsers hustru med utslaget hår, små korta ben, stort huvud med hängande kinder och ryslig att se på. Och hon sade till folket: "Låt få och låt gå". Därefter for hon tillbaka på samma sätt, och ifrån den dagen vågade ingen mer fråga om berget. Ordspråket låt få och låt gå är ännu brukligt i däromkring liggande trakter. (uttrycket låt få och låt gå finns även i en saga från Borrby, Österlen, Li 60, enligt Liungman, Sveriges sägner)
– Omkring berget lågo den tiden flera lyckor ännu. Då det om söndagarna eller vid andra tillfällen ringdes där i klockorna, skallade ljudet så skönt och manar uppåt berget men Balser kunde icke tåla klockringningen. Mången gång tog han därför ofantliga klippstycken och kastar dem mot kyrkorna. Men aldrig komma de fram utan ligga ännu här och där strödda på marken, och många nedfalla i sjön. Och varje gång han kastar, klingar ett klart och högt ljud från klockorna, och gubben skyndar alltid då att gömma sig i rännan därborta, som kallas Ballens gömvrå. Där satt han också med sin hustru instängd alla sön- och helgdagar. – Nu var det en flicka i Råby som vaktar byns får. Ständigt fordrar hon sina får i bet kring berget och sjöng då alltid sina visor såsom om ”duvan på liljekvist, som sjöng så fagert om Jesu Krist”. Denna sång kunde gubben inte fördraga. Ofta sökte han genom några utskickade få henne till berget, men flickan ville aldrig gå med, och tvinga henne kunde han inte. De som både hotade, men hon sjöng likväl och de vågar aldrig skada henne utan de skyndade alltid in i berget, nr hon började sjunga om Jesu Krist. Då blef gubben slutligen tvungen att flytta från berget. Och när han vandrar därifrån i den mörka natten, grät han strida tårar. Och tårarna förvandlades genast till sten. Ännu idag synes hopar af små runda stenar här och där på berget. Det är Balsens tårar. Ifrån den tiden kommo aldrig de vita korna till bäcken, och Råbyborna hörde intet mer om Balsen och hans utskickade.
–En stormig höstafton ungefär ett års tid härefter kantrar en liten båt hit och dit av vågorna på havet icke långt från Åhus. I båten sutto tvänne sjömän, de enda öfverblivna av besättningen på ett större handelsskepp, som gått förlorat. Då de länge drivit omkring med fruktan för sitt liv, blevo de i hast varse en liten ö liksom av en förtrollning framskimrande i den mörka natten. De märkte att de drevo sakta mot den och förundrar sig icke litet däröfver, att det var ljus dager på ön, ehuru det var kolmörkt på havet. Då de kommo närmare slungades båten med våld mot stranden, så att dess söndersplittrades och de blevo sanslösa uppkastade på ön. Då de bekommes till sans sågo de en gubbe stå lutad öfver dem som med barsk och vred stämma frågade dem varifrån de voro och vad de ville där. De sade sig vara från Åhus och berättade för gubben sin olycka. Då sade han: ”Kommer ni från Råby, där borta vid berget?”. Den ene sade sig vara född där. […], fortsatte gubben,” xxxxx ingen xxxxx ostraffat vågat sig. Dock vill jag hjälpa er hem på ett villkor. Tagen detta guldbälte och gån till den flickan som vallar byns får och bed henne xxxx omgjärda sig. Hon har en gång gjort mig en tjänst, jag vill därför belöna henne. Bältet skall en dag göra henne lycka. Men nu måste ge mig edra själar som pant att ni uträttar mitt uppdrag.” De friskaste? Sjömännen lovar allt och snart stod en båt vid stranden. Gubben satte sig däri, fattar årorna och som en pil flög båten på de fradgande böljorna. Inom kort skymtar de Åhus kyrktorn, och snart landsatte gubben dem. ”Glömmen icke edra löften”, sade han sedan de stigit i land. Därpå fattar han årorna och försvann. Men sjömännen hörde ett brusande på havet och en blåaktig ljusstrimma visar dem vägen för hans färd.
– Dagen därpå gingo sjömännen till prästen i Åhus, berättar om skeppsbrottet, sitt besök hos gubben och det löfte de givit honom. Prästen tog då bältet och sade: ”vi vilja se om gubben menar väl med flickan.” Därför gingo de ut i skogen och prästen omgjorde en ung ek med bältet. Dock se, bältet var icke väl knäppt om eken, innan den rycktes upp med roten och allt samt for av i luften bort över havet samma väg som gubben hade tagit. Men prästen förxxxx sjömännen att de hade xxx med sina själars salighet och bad till Gud för dem. –
Två år därefter midsommarafton stod i Råby ett bröllop. Det var den unga vallflickan och den i byn födde sjömannen, som vigdes. Och på aftonen tågade hela bröllopsskaran uppåt berget, som sen kallas Balsberg, och under det de gamla samtalar om Balsgubben och förundrade sig öfver bältet och eken, lekte de unga ändleken i det gröna. Men när aftonringningen ljöd dit upp från de kringliggande kyrkorna, tyckte de sig höra på afstånd xxxxx från bergsknallen och då skaran för natten tågade hem, tog den en omväg för att slippa gå förbi gubbens forna boning Balsens grotta.