Gumman från Svinhult

Jag minns en gumma från Svinhult, som var så styv att bota sjuka grisar, att en nästan skulle kunna säga, att de aldrig dog efter hennes behandling. Min man hämtade henne en gång för en gris. När han gick vägen fram, kom en orm utför en brant slätt och dök rätt på gumman. Hon läste en obegriplig ramsa på latin eller något annat fint språk, och ormen försvann utan vidare.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.60