Fars läkekonst och omtanke

Jag vet, att många överdrev fars förmåga, och att en del t.o.m. trodde, att han kunde trolla. Men någon trolldoktor var han minst av allt, det är då säkert. Men han hade anlag för läkaryrket, och han hade ögon som såg allt. Han behövde bara se en människa för att vara på del klara med om hon var frisk eller ej. Han gjorde ingenting för att få patienter, utan de kom hans bön förutan. Själv fiskade han hela sitt liv. Hade han inte gjort det, så hade det nog blivit skralt med uppehället.

Att far började som läkare, ja, det är nog ofattbart för den som inte vet, hur det var ställt förr i tiden. När far var pojke, fanns ingen folkskola i V. Ny.Det var ju långt före den obligatoriska skolans tid. Men så fick socknen en ny klockare. Min farfar gjorde upp med klockaren, att han skulle lära pojken att läsa och skriva. Det gick bra, och när far kunde läsa "som en präst", fick klockaren sin lön. Farfar gav honom en ko, den första ko som klockaren hade.

Med tiden började far läsa medicinsk litteratur, men han hade också goda anlag i arv från sin mor. På hans tid var det alldeles nödvändigt att sådana människor tog hand om olycksfall. Lasaretten var primitiva, och folk lade inte in sig på ett lasarett förrän de visste, att de inte hade långt kvar.

Det var för resten så fattigt förr, att (le som inte hade egna hästar eller kunde få fri skjuts inte ens kunde kosta på sig skjuts till lasarettet. I Västra Ny var det otroligt fattigt i min barndom. Jorden gav inte mycket, eftersom de flesta inte hade råd att köpa konstgödsel. Jordbruket drevs primitivt, och skogen hade ännu inte fått något värde. Det är inte underligt att många av mina skolkamrater kom till skolan på vintern med så dåliga skor, att de förfrös tårna. Många brukade ta med sig ett par potatisar och kanske en halv salt strömming som matsäck för hela dagen. Jag gick en mil till skolan, från Gårdsnäs och ända fram till Bona.

Så det var inte bara misstro mot lasarett som gjorde, att folk vände sig till läkekunniga lekmän, utan fattigdomen gjorde också sitt till. Medan jag var i skolåldern, hörde jag ibland talas om att det inte fanns mer än några få patienter på Vadstena lasarett, vid ett tillfälle t.o.m. bara sju.

De gammaldags tröskverken var otäckt farliga. Mycket ofta kom karlar hem till oss med skador som de hade fått under tröskning. En närking med en krossad fot hade först kommit till Örebro lasarett. Där skulle foten amputeras, men mor hans skjutsade honom till far. De kom mitt i natten; isande kallt var det, och deras häst var en gammal krake som drog långsamt. Karlstackarn var alldeles slut, när han kom fram, och han såg alldeles hopplös ut. Men far lade benstumparna till rätta och behöll patienten i 18 veckor. Han blev botad, men lite låghalt blev han.

Från Motala Verkstad kom en mängd patienter. Där fanns bruksläkare redan i min barndom, men de som i stället ville vända sig till min far fick göra det. Av bolaget fick de betalning för sjukdagarna, så ingen behövde precis lida nöd under sjukdomen. Till sist gick det så långt, att far och mor höll mottagning i Motala varje lördag. De kunde inte upplåta rum åt alla sina sjuka, utan far använde mycken tid på sjukbesök. De som vårdades hemma i Gårdsnäs betalade en krona om dagen för mat, rum, förbandsartiklar, tvätt och allt.

Det kunde ibland bli litet för mycket av förtroende. Det hände t.o.m. att sådana som hade huggit av ett finger kom bärande på en svartnad fingerstump och bad, att far skulle läka fast den igen.

En lång tid skrev far upp alla benbrott som han hade botat, men när han kom till något över 800, slutade han upp. Hur många sjuka och skadade han hjälpte under årens lopp, det vet jag inte, men många var de. När han fyllde 70 år, ordnade arbetarna vid Motala Verkstad en fest för honom på Gästis i Motala, och där bars han i gullstol av sådana som han hade botat.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.63-64