Trollkäringen som återvände

Vad jag nu talar om är sant och inga hopkokade historier. Jag hörde många sanna berättelser om sådant som hade hänt, men det är svårt att komma ihåg alla. Jo, nu minns jag. I en grannby till Häckenäs fanns på 1860- eller 1870-talet en trollkäring som kunde göra allt vad hon ville. Så dog hon, och det vart begravning i byn. Far vart bjuden, därför alt han ägde en gård där. Det var i februari och ett förskräckligt oväder. När begravningsgästerna skulle åka från gården, hade de satt kistan på en timmerkälke. Halvvägs till kyrkan välte kälken, och kistan for ut i en driva. Gästerna fick ett fasligt arbete, innan de fick upp kistan igen. Sedan gick allt bra. På den tiden var det sed att begravningsgästerna tog var sina fyra—fem spadtag, tills graven var fylld, och den seden fanns t.o.m. i min ungdom. Emellertid, begravningssällskapet kom tillbaka och skulle fägnas med kvällsmat. Men när de kom igen, vem stod då i dörren före dem? Jo, trollkonan, som hade hunnit före dem. Vad skulle de tro? De hade ju själva hävt jord över henne. Likväl kunde ju alla se, att det var käringen själv som stod i dörren. De vågade inte gå in. Men till slut sa värden: vi ska väl försöka att gå in. Så snart han hade sagt det, sprang käringen uppför trappan, och sen sågs hon aldrig mera.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.51