Mörkret och andesuggan

Mina föräldrar var värdfolk vid en begravning i Urskogen i Hagebyhöga. De var sent ute på natten, och det var kolmörkt. I mörkret fick de ett underligt sällskap. Vägen följde en rågång, och deras sällskap, en griseso, följde dem så långt som Häckenäs ägor räckte. Mor hade ingen aning om sällskapet, men far, som gick och lyste med sin handlykta, såg henne mycket väl. Han vågade inte säga ett ord om vad han såg. Han förstod, att suggan inte hade rymt från något svinhus. Hon måste ha varit ett andeväsen av något slag, och det ansågs farligt att nämna nå¬got om sådant förr än dagen efter. På morgonen frågade far, om inte mor hade sett suggan. — Nej, det gjorde jag inte, svarade mor, det var väl för hennes skull du lyste mig så illa? — Ja, det var det. Jag ville bara se, vad det var för slags djur. Något, slags ande var det. När sedan far talade om sitt nattsällskap, var alla överens om att suggan var en skälso, en so som vaktade rågången, skälet. Alla var också överens om att det hade gått illa för mina föräldrar, om far hade talat om sin syn utan alt invänta nästa dag.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.27-28