Begravningskalaset i Hässelby

Det hände något underligt vid en begravning i Hässelby i slutet av 1860-talet, kanske i början av 1870-talet. Riksdagsman Jonas Andersson i Häckenäs skulle åka dit tillsammans med "käramor" i Häckenäs det fanns inga fruar på landet på den tiden. När de åkte, sa käramor åt sina pigor: Om ni nu får höra något buller uppe i stora salongen, så understår ni er inte att gå ditupp. Hon visste, att det skulle bli ett stort kalas däruppe.

Ett par timmar före midnatt hörde pigorna, hur det slamrade av tallrikar, knivar och glas och hur folk gick fram och åter däruppe. Och ändå visste de, att det inte fanns en levande människa där. Stora dörren hade varit låst hela tiden. De enda som kunde ha kommit in måste ha varit andar.

På morgonen frågade käramor: Nå, hörde ni något kalas? Ja, svarade pigorna, vi hörde, att det var fullt kalas. Då var det sant som jag sa, bekräftade käramor. Hon hade varit med om detsamma förr. Men vad var det då för en folksamling däruppe? Jo, de gamla var överens om att det var släktens vårde, våle som de flesta säger. De trodde fast, att det var deras förfäder som hade samlats till begravningskalas. Den som skulle begravas var Englund i Hässelby, en bror till käramor i Häckenäs, och det var honom som förfäderna ville hedra.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.10-11