Trollens förtrollade värld

Det fanns en gubbe i Smedsby, Motala, som kallades Hjulormen. Han läste bort ormbett och trollade bort vårtor. Vid Ängesby bodde gubben Rickard, och han ansågs vara styv att trolla. När jag var barn, fick jag en förskräcklig värk i vänstra smalbenet och högra stortån. Det var trollskott, så sant som aldrig det. Båda gubbarna kom hem och skulle ta bort värken. De satte sig att mumla trollramsor, och så kom de överens om att jag skulle koppas också. De koppade mig, men varken koppning eller trollramsor hjälpte. I nio veckor låg jag hemma med en förskräcklig benröta. Då var det ingen annan råd än att åka till Niklas i Lid. Där låg jag en tid, och mor Niklas, rättare sagt mor Augusta, tog bort en massa benskärvor. Men det var för långt gånget, och jag kom nog också för snart ifrån. Lid. Bättre vart jag men aldrig riktigt bra.

Det var en ständig ström av folk som åkte till Niklas, ungefär som när folk förr i tiden åkte till Medevi. Det var benbrott, bensår, köttsår och mycket annat. Medan jag låg där, kom bl.a. en student från Askersund, som hade fått en otäck massa glasskärvor i en arm. Niklas skar och tog ut varenda skärva.

Jag hade i alla fall stor nytta av min vistelse hos Niklas. Jag vart så mycket bättre, att jag kunde börja arbeta. Men flera år efteråt kom jag till "Kagadoktorn" Englund. — Du stackars flicka, du har haft mycke ont i din dar, sa Englund. Du har fluss i din kropp, å dä fastän då har runtiet åv dej så mycke. Men du ska köpe blyplåster te å lägge på, å dii ska du köpe på Skänninge apetek. Å så ska du ta in feskleverolje, så ska du si, att dä sluter å rinne. Jag lydde rådet, och det dröjde heller inte länge förrän bensåret hade slutat att rinna.

— Men var det inget som fattades i kroppen, vitaminer t.ex., framkastar intervjuaren.

Nej, vad skulle det vara? Inte går väl folk omkring med fiskleverolja i kroppen. Nej, bensåret hade jag fått på annat sätt, och på vilket sätt, det ska jag tala om. Si, jag har mina åsikter, och dem tar ingen ifrån mig. Så nog vet jag, varför stortån värkte bort. Det var trollskott, så sant som jag sitter här. Vem som satte på mig trollskott, det vet bara vår Herre. Men om det inte hade varit trollskott, vem kan då förklara, hur det kunde svida till i vänstra smalbenet och högra stortån på en gång? Fast det lönar sig inte att tala om sånt där, för folk tror jämnt ingenting.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.60-61