Tomtar och barndomsminnen

Att det fanns tomtar förr, det är då alldeles säkert. Inte för att jag själv har sett några, men i min barndom i slutet av 1850-talet hörde jag många trovärdiga äldre som hade sett tomtar, så jag behöver inte tvivla. Och det fanns mycket annat så'nt där som kallas övernaturligt. Det fanns, ja, så säkert som aldrig det! Men jag tror, att allt så'nt där är borta nu. Det är precis, som om det övernaturliga skulle ha försvunnit, när folk vart så upplysta, att de inte trodde på't längre.

Jag hörde aldrig någon som var rädd för tomtar. Men alla ville hålla sig väl med dem, för de drog ifrån sina ovänner och bar till sådana som de tyckte om. Den som inte höll sig väl med tomtarna kunde det gå illa för. Men aldrig hörde jag, att de skulle vara farliga att möta, nej, inte på något sätt. De var små, riktigt hur små, det hörde jag aldrig. Jag kan inte minnas, att jag nånsinn hörde någon beskrivning på dem, utom att de hade svart luva. Det var precis, som om alla hade vetat, hur en tomte såg ut, och då behövde ju ingen tala om det.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.29