Skrock och spiksmidning

Karlarna stod och smidde spik till sjutiden på kvällen, men sen var de i regel lediga och gjorde inte annat än bara pratade. Karlar och kvinnfolk pratade mest om skrock. Åtminstone de äldsta trodde på allt sådant. Man fick höra historier om huvudlösa gubbar, likskjutsar som gick så trögt från kyrkan, att hästarna svettades och darrade i hela kroppen, därför att inte gasten ville stanna i jorden utan följde med vagnen ett stycke på hemvägen.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.15-16