Skogsfru och Lurä

En gång såg gubben Lurä ett så grannt å stilit fruntimmer. Han vågä inte språkä ve'na. De va ett bra tecken. Förste gången en såg'na skulle en inte säga nå't. Men andra gången skulle han ge sä i språk me'na. När ho vände på sä slog de ut som ett stort baktråg. Annärs va hon så grann å stili. De va lyckä att hon inte gitträ att ho va fali når ho vände på sä. Di kalla'na för skogsfrua. Gubben Lurä sa: "Dä e bra som du får höra eller si nå't sån't når du ligger å koljär. Johan kallades Lurä emedan han brukade lura folk.