Rådet från Zinkgruvan

Uppåt Zinkgruvan fanns också ett slags rå, vad hon hette minns jag inte. Hon visade sig alltid före olyckshändelser. Det slog aldrig fel att när hon visade sig, dröjde det inte länge förrän det hände något i gruvan. Kanske en stege brast och någon föll ner, eller kanske det var galet på annat håll. Ingen kunde veta, vem hon varslade för, så det var nog inte roligt i Zinkgruvan, när hon hade visat sig. Nu har de elektrisk hiss där, och allt är så väl ordnat, så nu visar hon sig inte längre.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.30