Orsbrunnsfrökna och mysteriet

Min make hölls tillsammans med sin far och en farbror och hackade åker i närheten av Orsbrunn. När klockan fattades en timme eller två i midnatt, sa Jonssons far. Nu går vi hem, pojkar, så nu ska vi väl inte ofreda 'na längre. Han menade Orsbrunnsfrökna, förstås. När de gick därifrån, fick di si 'na. Det var en svartklädd dam, sa di, som var riktigt snygg i ansiktet men ihålig baktill. Hon bara gick och sa ingenting.

Det var många som var rädda för det där rådandet. Jag vet en pojke som en kväll skulle gå till flickorna vid Ryggstens kvarn. Men när han kom till spången vid kvarndammen, fick han se Orsbrunnsfrökna stå och luta ansiktet i en hand. Han vart så rädd, så han vart blek. Om det är sant, det vet jag inte, men nog är det sant att ingen har sett 'na, sen vägen byggdes rakt igenom Orsbrunn.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.29