Olle och det magiska vattnet

De va en som hette Olle Kvarnström, han hadde inte annt å göra än te gå ikring å skära fölunga. Han hadde rakat sej te en sån där svartkonstbok. Å de va en dalkar borta ve kvarn, som hadde blitt å mä tretti kroner. De va mycke pänga de, på den tiden. Å han gick te Olle, för si han kunne skaffa igen stulet gods. Å han ba'n, att han skulle säja, vem som hadde tatt'et. »Ja», sa Olle han, »ja ä inte så stor på de där». Men di gick ut i stallet, å där stog ett ämbar mä vatten. Di hörde inte, va han sa, Olle, men han to fram en kniv å hölt över vattnet. Å rätt va de va, så kom de fram ett ansikte i vattnet, å de va sons ansikte. »Ja, ska ja släppa kniven nu», sa Olle, »för då går ögat ut?» »Nej, i Jösse namn, gör inte de», skrek fadern. »Ja, han ska la gå tebaks mä plånboka då. Å han lägger'na ve lagårsknuta i natt», sa Olle. Ja, vi gick dit, de va morfar å ja, å så forarn då, som hadde blitt å mä pänga, å vi ställde oss i en grop, som fanns där. Å då rätt va de va, så fick vi si, hur pojken kom springanes mä sedelboka. Å han språng, så han tappte hatten. Ä så la han ifrå sej boka ve knuten. Å de ä då så tydlit sanning så.

Källa: Sven Rothman 1941: Östgötska folkminnen. Uppsala. s.35