Olle Kvarnström och magin

De va e kärng, när ja tjänte ve Hussbyfjöl hos en handlare som hette Grönberg. Ho hette Greta Norman å ho bröt sej in hos handlarn å stal bå mjöl å annat å dotra hadde ho mä sej te hjälpa sej å bära. Men Grönberg han gick te Olle Kvarnström, han va vallackare" den där, å ba honom ta rett på de stulna. »Ja, om du går te bona i natt mella två å tre», sa'n, »så ska kärnga stå där». Jaha, handlarn han gick dit på natta, å då stog kärnga å dotra där å hadde allt de stulna mä sej, men si, di kunne inte röra sej förrn han hadde talt te dom. »Jaså», sa'n, »står I där. Ja, ta å lägg ifrå er sakera där». Å då fick di fart i sej. Men Olle hadde allt lagat ändå, så kärnga vart å mä ena ögat. Si, han satte värk i de. Ja, de va en otäcking, den där Olle. Si, han hadde svartkonstabok. Men för obegripli va han mä djura, hingsta å rönta," å va de va för djur han skulle skära. Han bara hölt dom i huvet å så viska han i vänstra örat på dom, å sen stog di alldeles stilla. Men de va en leing, för si han satte värk på folk å stannte hästa. Om de va nån skjuss, som åkte om'en, å han ble nekader te åka mä, så kom di inte långt inte, förrn hästen stannte. Å då sa Olle, när han kom fram: »Ja, I skulle ha låtet mej åka mä».

Källa: Sven Rothman 1941: Östgötska folkminnen. Uppsala. s.35-36