Mysteriet vid allmänningen

Ja va å köla opp i Vånga på Onsholms allmänning. Å mila ho gick så bra för mej, så ja hadde lagt mej i köja. Men så vakna ja ve, att ja tyckte de gick alldeles utanför döra. Å ja sa te pöjken, att han skulle si ätter, men de va ingen där. Men så om en stunn, så vakna ja igen ve, att ja tyckte de gick utanför. Ja trodde de va Anners Pär, de va en gubbe som köla ett stycke därifrå, så ja sa: »Kom in du, ja ä allt vaken». Men de va ingen. Då gick ja ut, å då hadde mila sprucket alldeles nere ve skarven. Å ho slo te, å ja sköttade'na, men ja kunne inte få nå fyll i'na. Men då gick ja ätter klubba å klubba'na, å sen gick de bra. Ja har legat ute i skogen å kölat många år, men allri har ja hört nåt förrn då, när mila höll på te bli fördärvader.

Källa: Sven Rothman 1941: Östgötska folkminnen. Uppsala. s.58-59