Kloka gubbar och folktro

Fast jag är åtti år, har jag aldrig varit sjuk en enda dag. Men jag har likväl varit sängliggande ett par veckor i mina pojkår. Jag hade huggit av en pulsåder i ena benet. Ett sjukvårdskunnigt kvinnfolk förband såret och varnade mig för att bråka med benet. Far vågade inte lita på enbart förbandet. Han sökte upp en klok gubbe i Lönsås som hade rykte att kunna stämma blod. Vad gubben mumlade för trollramsor vet jag inte, men det är klart att eftersom jag inte förblödde, så fick väl han hedern av att ha räddat livet åt mig. Folk litade mer på kloka gubbar än på förband på den tiden.

Vad gubben hette mer än Adel, det minns jag inte. Han hotade både folk och fä. Folk trodde allmänt, att ett djur inte kunde bli sjukt av naturliga orsaker, utan att det alltid var någon elak människa som "satte på" djuret sjukdomen. I sådant fall var det bara att tala med Adel. Men innan han började sin kur, måste han fägnas, helst med kaffe och brännvin, i värsta fall utan kaffe, men utan brännvin hade han rakt ingen makt över sjukdomen. Och så'nt där trodde folk!

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.71