Karl Nilssa och fisteln

Karl Nilssa var en gubbe som inte var dummen Jag hade en "fistel" på halsen. 1896 hade den börjat växa, och jag talade med stadsläkarn i Motala om den. — Den där är ju bara en ofarlig växt, men vill Nykvist, så nog kan jag skala bort den, sa doktorn. Men den sitter inte i vägen menade han.

Jag var en smula rädd för den där bortskalningen. Fisteln var en knöl som hade börjat växa efter att ha suttit fast förut. Jag sökte upp Karl Nilssa. Han bodde vid Flodiket i Motala, och på hans dörr satt en skylt: Karl Nilsson, fistelläkare.

Den där fisteln, sa Karl Nilssa han har ett farligt läge. Lätt inte doktorera ge sej på'n, för då går I åt. Så tog han e fjär, som han doppa i nå' skarpt. Det sved som eld, när han strök på, och jag kände, hur det värkte i rötterna. Jag fick köpa en flaska av hans medicin. — Det här är väl skedvatten, frågade jag. — Ja, nog ä dä skedvatten, svarade Karl Nissa. Men dä ä are grejer i också. Skevatten bare fräter men läker inte.

Jag fick min flaska och skötte behandlingen själv. Två år tog det, innan fisteln var borta.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.69