Helande och plågor

När jag var barn och bodde på ett litet ställe under Stickbult i Hammar, hörde jag mycket talas om rå och annat som inte passar att skriva om, inte ens att tala om. Tänk, så mycket tokheter folk hade för sig! Min man var sjöman. En gång föll han ner i ett lastrum och vart alldeles blåslagen. En klok gumma skulle bota honom, förstås. Hon kom med sitt kopphorn för att suga ut "onn blo" som det hette. "Onn blo" talade folk mycket om, och de vanligaste botmedlen var koppning, åderlåtning och blodiglar. Den som ville bli riktigt frisk efter en sådan kur skulle dricka avkok på enbär för att få "ny blo".

Jag har för resten själv varit med om att bli befriad från "onn blo". Jag hade tandvärk, och mina föräldrar bad en klok gumma att komma och bota värken. Hon kom med några blodiglar i en flaska. En igel stoppade hon i mun på mig, och han fick suga sig fast vid tandköttet kring den onda tanden. När igeln var mätt, släppte han taget. Gumman tog ut honom, kramade ut blodet och stoppade igeln i flaskan till nästa gång. Tandvärken släppte, men efter ett halvt år kom den igen.

Att gå till tandläkaren var det aldrig tal om. Mg hade gott om trasiga tänder under uppväxtåren. Tandvärken hotade vi med kreosot eller skedvatten. Men det var ruskiga mediciner. Skedvattnet borde hellre ha hetat skadevatten. Ville en bli av med tandvärken för alltid, så var det bara att gå till en smed. Smederna drog ut tänderna med nycklar, men jag tror, att de bröt av fler tänder än de drog ut. När de drog ut tänder, gjorde de i alla fall nytta. Men det fanns andra som gjorde tvärtom.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.7