Hålbergskärrngas öde

Hålebergskärrnga höll till med ett stort följe i Hålberget, Håleberg, som det också kallades. Där finns en grotta, där de bodde förr. Den som kände till det byket bäst var nog Adolf i Rödja, men han är död för längesen. Han var född på ett ställe under Säter, och han påstod, att han hade sett ingången till hålan. Det är mer än jag kan skryta med, fast jag är rätt hemma i trakten. Samma historia hörde jag för resten av andra för längesen.

Hålbergskärrnga hade en del hopgöra med en bondhustru i Säter. En gång kom Hålbergskärrnga till henne. — Du ska löska mej, sa hon, och så spände hon en tjock och bred läderrem om sig och bondhustrun. Det var för att den andra inte skulle kunna ge sig iväg. Så låg hon med sitt huvud i bondhustruns knä, och det dröjde inte länge förrän hon somnade, medan den andra löskade. Bondhustrun slutade då upp med att löska. I stället tog hon kniven och skrapade på remmen.

Det drog ihop sig till åskväder. Vid första knallen vaknade trollkäringen upp. — Vad var det där, frågade hon? — Det var bara fölungarna som sprang över bron.

Käringen somnade igen men vaknade vid nästa knall. Jag minns inte vad bondhustrun svarade, när käringen frågade igen, hur det var fatt, men det vart som förut. Hålbergskärrnga somnade. Vid tredje knallen vaknade hon, men den gången behövde hon inte fråga. Hon la' åv som ett skott och flög raka vägen till Hålberget. Där var dörren stängd, för det finns inte mycket som trollen är så rädda för som åskan. Kärrnga skrek, att de skulle släppa in henne. — Det är stängt, var det enda hon fick till svar. Trollpackan måste stanna utanför. Ho la' då åv åt Godegård och försökte komma in i Svenskberget. Men inte där heller vågade trollfolket öppna för henne. Hon försökte på nytt vid Hålberget. Där vart det likadant som förut, eftersom åskan inte hade slutat. Si troll, di tror, att åska går in, bara di gläntar aldri så lite på döra. Kärrnga for iväg åt Omberg och ville in, men det gick inte för sej, för hon hann aldrig längre än till Örberga gärde, för där slog åskan ihjäl henne. Det sägs att en bonde i Örberga tog reda på ett par revben av henne och gjorde en selbåge av dem. Om selbågen finns kvar, det vet jag inte, men ett lårben, lär finnas Örberga kyrka.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.22