Fiskarens hemligheter avslöjas

Det hände så mycket förr som aldrig händer nu. Jag är säker på att ingen tror det här. Men varför skulle jag ljuga? Jag tror, att jag måste berätta historien från början, för då kommer gubbens far och mor med på ett hörn.

Gubben var fiskare, men nu har han varit död i många Herrans år. Hans mor och far var ficktjuvar och stal allt vad de kom över. De bodde i en jordkula på Horngärdet. Efter vad jag hörde, hade de blivit dömda till landsförvisning, men lagen lär ha varit sådan, att de fick stanna inom landet om de grävde ner sig tre alnar under jorden. Så gjorde de, och de bodde länge i sin jordkula på Horngärdet. Sonen bodde i en liten stuga i närheten. Det var bara ett rum i den, och golvet var av jord.

Nu var det så att en massa silver stals i Vadstena. Gammelgubben var misstänkt för stölden. Från Vadstena kom poliser ut och skulle förhöra gubben och gumman, men båda var tysta som muren. Poliserna hade bara att gå därifrån. Men en av dem fick en ide. Han ställde sig att lyssna vid skorstenshålet, och då fick han höra gumman säga: Det var väl tur att vi grävde ner silvret under spiseln.

Poliserna gick ner i grottan igen. De grävde i sandgolvet, och under spiseln hittade de en väldig massa silver, allt det stulna. Jag har hört sägas att det där skulle ha hänt för över hundra år sen och att det är sant, precis som jag berättar det nu.

Och så kommer vi fram till den egentliga historien, och den handlar om hur Västra Stenby kyrka sprack. Sonen till gubben och gumman kommer jag ihåg. Han var mycket gammal, när jag var pojke, och jag var många gånger inne i hans lilla ryggåsstuga vid Horngärdet. Det var inget palats, så mycket är säkert. Han levde mest på att göra borstar, som han sålde på marknader, men på sommaren fiskade han också. Han gjorde mycket fuffens, och straffad vart han flera gånger. En gång var han i gamla tingshuset i Motala och vart dömd för någon förseelse. När han kom ut, fick han syn på länsman och gav honom ett slag, så att han stöp. Det fick han 28 dar på vatten och bröd för. En så lång tid på vatten och bröd brukade räknas nästan som jämförligt med livsstraff, bara med den skillnaden, att den dömde hade en liten möjlighet att klara livet. Det var det värsta straff han nånsin hade utstått, påstod han, när han talade om det.

Med tiden gifte han sig, och på ålderdomen var han ganska skötsam. Men otäckt råbarkad var han hela sitt liv. Flera gånger hörde jag honom säga, att han inte kunde dö, utan att någon slog ihjäl honom eller att den fule hämtade honom. Han hade en son som brukade hjälpa honom med fisket. Sonen drunknade på el, fiskefärd, men gubben levde i många år, tills han dog en naturlig död. Han vart begraven på Västra Stenby kyrkogård.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.48-49