Eldens mystiska gräns

I min barndom brändes svedjefall i Godegård. Sista gången jag var med på ett fall var jag femton år, mitt sista år i hemmet. Far hade just tänt på ett ställe, och elden blossade upp. — Vänt lite, Friman, ropte en gubbe, ja ska springe kring fallet, så inte elln kommer längre. — Du, din tokstolle, sa far, kan du hindra det, du? Gubben sprang ett varv runt och kan en tänka sej, precis vid den linje som han hade sprungit stannade elden. Den gick inte längre. Förklara det, den som kan! Jag minns allt, som om det hade varit i går. Gubben hade en segerhuva i fickan. Han hade ett barn som var fött med segerhuva, och det var just orsaken till att han ville springa runt kring fallet. De gamla trodde blint, att elden stannade, där segerhuvan hade gått fram. Segerhuvan hade gubben stoppat upp med bomull, så att den såg ut som en huva.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.20