Eld och skogsbrukets magi

I Godegård ser det annorlunda ut än i min barndom på 1850-talet och något senare. Då var det vanligt att de brände skogen och sådde råg i askan, ibland gräsfrö, om det lämpade sig bättre. Den råg som växte på svedjorna, fallarågen, var styv så det förslog, med stora korn i grova ax.

Det hände ibland att elden kunde sprida sig utanför fallet och gå in i skogen. Men de flesta brukade gå runt fallet med en åskvigge, innan de tände på. Längre än åskviggen gick inte värmen. Fanns det någon som var född med segerhuva, brukade de leda honom eller henne kring fallet, och något bättre sätt att hejda värmen fanns inte. Jag var aldrig med om att bränna ett fall, men jag hörde ofta talas om hur det gick till. Jag såg själv flera gånger, hur de gick med åskviggen, och en gång såg jag det allra bästa medlet mot skogseld. Det fanns ingen vuxen i trakten som var född med segerhuva. Men ett fruntimmer hade nyss fått ett barn som hade segerhuva på sig. Det gick inte att ta barnet till fallet, men i stället tog de och krängde segerhuvan på modern, och så ledde de henne runt fallet, och det slog inte fel, att var hon gick fram, där stannade värmen. Det var precis som att klippa av en tråd. Men det var nog många fall som brändes utan åskvigg eller segerhuva. Kanske en del hade slutat upp att tro på medlen, men det vet jag inte.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.19-20