Den försvunne pojken

Far min talte om, å han ljög då allri varken för mor eller oss, han hadde vatt 125 år, om han hadde levt nu. De va när han va pöjke, å han å två te di skulle gå å plocka smultra. Men så va de en fjärde pöjke, å han gick ett stycke ifrå di andre bortåt ett berg. Å då får di si, hur de sträcks ut en arm ur berget å rycker in'en i berget. Å pöjken han försvann. Å om söndan, när di ringde å ba för honom i körka, så gick fadern dit te berget. Å då när di ringde å ba för'n, så hadde di inga makt över'n mer, utan pöjken han kom utkastanes ur berget. Men fadern han va så förskrämder, så han tordes inte ta emot pöjken, utan han språng ätter hjälp. Men när di kom tebaks, så var pöjken borta. Si, då hadde klockringninga hört opp, å då tog di tebaks'en i berget. Å sen såg di aldri te pöjken mer.

Källa: Sven Rothman 1941: Östgötska folkminnen. Uppsala. s.75