Barndomsminnen i skogen

Ja va litet barn å låg i kölköja mä far min. Å ja låg där så vaken, som ja sitter nu här, å far min han söv. Då ropa de » Jon» två gånger, men han svara inte. Å rätt va de va, så for döra ur hålet, å då vakna far min. »Jaså, ä de så dags nu», sa han å gick ut, men de va inget fel mä mila. Ja va la en elva, tölv år då. Men annars har ja legat ute i skogen en tie, elva vicker var höst, men allri hört nåt.

Källa: Sven Rothman 1941: Östgötska folkminnen. Uppsala. s.59