Åska och tvestjärtar

En annan gång berätta far, att hans mor, mi farmor vill säja, satt å sydde lakan utför stuva. Å ho hadde saxen å sydona hos sej förståss. De börja å sticka opp åskemoln, å åska mullra lite grann också. Då kom de e gumma på vägen. Ho så ut som e vanli mänska, men när ho kom fram te farmor, så skrek ho: »Ta unna tvestjärta, ta unna tvestjärta!» De va saxa ho mente förståss, för si de va stål, de. Men farmor ho lät allt saxa ligga, så kärnga kunne inte komma in. Å rätt va de va, så kom de en blixt, å åska slo ner. Å kärnga ho försvann precis, de va inte annat än lite slem kvar på vägen ätter'na. Si, de ä ju så, att åska slår ihjäl sånt där otyg. Vår Herre har åska te sitt vapen mot Satans anhang.

Källa: Sven Rothman 1941: Östgötska folkminnen. Uppsala. s.73-74