Hinjakten i skymningen

Att Odens jakt har existerat, det vet jag, för jag har själv både sett och hört hinjakten. Om det var Oden eller Hin själv som var ute på jakt, det lämnar jag därhän.

Ibland kunde Hinjakten uppträda som ett koppel gläfsande hundar sammankopplade med en glänsande kedja. Det konstiga var, att de trots sammankopplingen kunde rusa fram bland träden i skogen utan att hind¬ras av dem. Det såg ut, som om kedjan skulle ha gått rakt igenom träd¬stammarna. Ibland återigen märktes hinjakten bara som ett starkt flåsande och ett kallt vinddrag.

Jag har sett hinjakten en gång och hört den två eller tre gånger. De första gångerna var jag tio elva år. Det var i en äng i Svinstad som kallas Löten. Jag gick där i skymningen, då jag rätt som det var fick höra ett starkt flåsande och ett kallt vinddrag rusa förbi mig, men jag såg inget röra sig. Det är klart att jag inte dröjde kvar i onödan. Nästa gång, ett par år senare, gick jag i samma äng, då jag plötsligt fick höra ett vinande ljud följt av ett starkt vinddrag dra förbi mig, men inte heller då såg jag någonting. Men ännu en gång skulle det hända.

Det var 1909. Jag var på hemväg från en by, där jag hade varit på kvällen. Vid midnatt hade jag att gå över ett gärde som låg mellan två skogar. När jag hade hunnit ungefär till mitten av gärdet, fick jag höra hundskall från den ena skogen. Först hördes skallet på ganska långt håll, men det kom närmare i rasande fart. Det dröjde inte många minuter, förrän jag fick se fyra sammankopplade hundar komma utrusande ur skogen. De gick obehindrat fram genom gärdesgårdar och träd, utan att kedjan hindrade dem. Jag såg tydligt kedjan glimma i månskenet; det var fullmåne och högsommar. Kopplet rusade förbi mig på 50 meters avstånd och fortsatte rakt igenom gärdesgården och in i den andra skogen, där det snart tystnade. Någon jägare såg jag inte.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.17-18