Varg, sår och läkning

Min far var 70 år, när han dog. Han var född i Folkinge, och där bodde han, innan han kom till Fröåsa. I Folkinge svedde han skog och sådde råg. Från en fälla körde han en gång ett lass råg och hade sin fästmö med på lasset. Hur det var så välte lasset. Båda kom under och fick var sitt lårben brutet. Ett år efteråt gifte de sig. Inte långt efteråt kom en varg in på gården och rev en galt. Vargen vart skrämd, och galten klarade sig. Några månader senare fick mor ett barn. När det föddes, hade det ett sår på kroppen. Såret var likadant som det på galten, och det ville inte läkas. Ingenting hjälpte, förrän mor fick blod av ett rovdjur att smörja såret med. Annars fanns väl inget sårmedel som var mer använt än snus. Med snus stoppade gubbarna såren fulla, när de hade huggit sig. Snuset friade såret från gift och läkte. Sjukdomar kunde också läsas bort. Jag skulle kunna säga namnet på en gumma inte långt härifrån som fortfarande läser bort ormbett.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.68-69