Mystiska klamp i natten

Jag vart redigt rädd en natt, när Alf var ute på långmanöver. Jag gick ut för att se efter, vad det var men såg ingenting. Men när jag kom fram till farstubron, hörde jag ett klamp som av stövlar på trappan. Jag sa åt syster min: det är nog Alf som är död och kommer och skrämmer oss. Låt oss vara i fred nu, sa jag, och så läste jag Fader vår och Väl¬signelsen, men ända tills solen gick upp, fortsatte det, och så vart det tyst. Men jag förstod, vad det var, för tidigare vid midsommartiden, när Alf var hemma, hörde vi ett förfärligt bultande på dörren. Alf gick ut för att se, vad det var. Jag fick då se något som liknade en orre sitta på källartaket. Han satt och bleg på mej så elakt.

— Nej du, sa Alf, den där va ingen orre. Dä va allt värre än så, för inte ska du tro, att en orre slår sej ner på källartaket. Nej, dä ä gubben Kalle, ska du si, sa Alf. Han är avundsjuk, för att du fick körsbär.

Alf hade förut brutit av en körsbärsgren och gett mej. Kalle hade själv planterat träna vid Österhult, och när jag åt av hans körsbär, missunnade han mej dom, förstås. Det påstods att Kalle använde människoben. Hur det var med den saken vet jag inte, men det kunde mycket väl ha vatt sant, om han nu använde dom för att få tur eller bara för att hota frat med. Frat, har I inte hört dä? Frat är diisamme som ohyra vettja.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.11